Att sätta sig bakom ratten är att sätta sig bakom närmare två ton. Det är en potentiell livsfara – både för en själv och för andra. Därför finns också dels de hårda kraven för att godkännas för ett körkort och dels också de hårda trafikregler som bilisterna ska följa. För att köra en bil på ett säkert sätt så ska man vara pigg, koncentrerad och förutseende. Det är man inte om man druckit alkohol eller tagit droger.
Tyvärr ser man att många väljer att göra just detta. Man dricker och bestämmer sig sedan för att köra sin bil. Vilket kan ske mitt på natten och i samband med att man behöver ta sig hem efter en fest eller på morgonen efter då man tror sig vara nykter igen. Det kan visa sig vara det mest ödesdigra beslut man någonsin tar. Ser man till antalet dödsolyckor i trafiken så utgör rattfylleri 28 % av dessa. Årligen inträffar mellan 50-100 trafikolyckor med dödlig utgång och där alkohol – eller droger – varit inblandade. Samtidigt så sker ungefär 25.000 rapporteringar om rattfylleri varje år.
Det handlar om stora siffror och det handlar om att försöka hitta en lösning på detta enorma problem. En fråga som ständigt diskuteras gäller straffen. Är straffen för rattfylleri för låga? Många anser det. Enligt en undersökning utförd av Aftonbladet så var det genomsnittliga straffet för en rattfylla med dödlig utgång ungefär 3 år i fängelse. Det kan vara extremt provocerande att se – i synnerhet som anhörig. En person som dödat en annan människa kan alltså sätta sig i bilen redan tre år efteråt. Det är klart att det kan vara provocerande.
En brottmålsadvokat i Göteborg kan alltså, om ett fall gäller rattfylleri med dödlig utgång, se sin klient bli dömd till tre års fängelse. Detta medan ett annat fall med dödlig utgång – exempelvis dråp – som lägst kommer att ge fängelse i sex år. Här måste man naturligtvis ställa sig frågan om vari skillnaden mellan dessa båda brott ligger?
Hur kan vi minska rattfylleriet?
Samtidigt: lejonparten av forskningen tyder på att högre straff sällan har någon större effekt. Gällande rattfylleri så kan man dessutom se att det ofta handlar om återfallsförbrytare och rena missbrukare. Det är sällan Svensson-pappan som sätter sig i bilen onykter upprepade gånger – det handlar ofta om personer med en missbruksproblematik. Där måste man således kanske istället överväga andra insatser såsom rehabilitering i kombination med fängelse.
En annan lösning som visat sig vara ytterst gångbar handlar om alkolås. Genom att installera alkolås i personbilar så kan en onykter person, helt enkelt, inte köra bilen om denne druckit alkohol. Det kan vara en lösning som biltillverkare bör överväga som standard. Återstår gör dock då fortfarande missbruk av droger där en person fortfarande kan starta en bil i ett påverkat tillstånd.
Klart står att antalet rattfyllor och olyckor är för många i Sverige. Lika klart står att straffen är lite för låga i dagsläget. Mest så handlar det om att försöka fortsätta trycka på vikten av information och utbildning. Kan man få fler att förstå hur pass stor risk man tar genom att sätta sig bakom ratten i ett onyktert tillstånd så är mycket vunnet. Riskettan i samband med körkortsutbildning ger kunskap, men frågan är om detta inte måste följas upp även med andra insatser? Vi har inte råd att förlora liv som en följd av rattfylleri. Den onda cirkeln måste brytas.